Hur jag känner efter Malou Efter Tio

Ända sedan min medverkan i Malou efter tio har jag känt mig fri. Det känts precis som jag kommit ut ur garderoben och äntligen kan vara mig själv till hundra procent. Som en sten lättat från hjärtat och axlarna fått loss den tygnd som länge suttit på dem. Jag är vanligtvis ingen person som talar om känslor. Allt emotionellt kommer ut genom rörelser i form av dans och i texter. Ofta visar jag vad jag känner genom respektive handling, men vad exakt som försiggår är det sällan någon som får reda på. Öppenhet kring mina känslor existerar inte. Det är nästan som att mina känslor trycks undan för att andras känslor ska kunna ta plats.

Att vara med i programmet var en stor utmaning. Både för prestationsångesten men också att min berättelse blev allmän för alla, och att det godtogs med positiv respons. Det var ingen som ifrågasatte. Det fanns liksom en respekt kring min medverkan och det glädjer mig fortfarande. Jag måste dock erkänna min besvikelse för oförståelsen kring dansen.

Dans är för icke utövande det man ser på nätet. Det är steg som lärs ut av lärare och som sedan visas upp, men man pratar sällan om hur mycket känslor, prestation och psykiskt påfrestande det är. Jag pratade i början av programmet om hur jag ville hitta mig själv som dansare genom att utveckla mitt uttryck - något resterande deltagare inte förstod. Som dansare förstod jag precis vad orden betydde, men det är svårt att förklara för någon som inte är insatt och jag var för nervös för att våga förklara eller diskutera när det uttrycktes att dans bara är steg.

Det är så extremt svårt att sitta i en utsatt situation och försöka förklara sin situation för folk som inte förstår och det var väl precis så jag kände. Oförstådd. Absolut inte inom prestationsångesten, för där var alla fullt förstående och stöttande. Både jag och Ulrik, tillsammans med allra andra som lever med prestationsångest, kunde förstå varandra till punkt och pricka. Vi går igenom precisa processer men inom två olika, men ändå så lika, ämnen. Att ha honom där som stöd, tillsammans med Malou och Egil kändes lugnande och situationen var avslappnad. Det kändes inte alls som att sitta i live-tv.

Utöver det är jag, som snabbt nämndes i början, väldigt stolt över mig själv. Hela situationen var helt klart något utöver det vanliga, men det är sånt som gör att man växer som människa. Jag är så full av extas över att producenten hittade just mig och att jag vågade ta chansen att åka upp till Stockholm och medverka i programmet. Det enda negativa jag kan hitta är just det här med oförståelse för dans och dess innebörd och att jag önskar att jag vågade ta för mig mer. Men det var ju faktiskt mitt första tv-framträdande, det är svårt att veta vad man ska förvänta sig och det går inte att försöka sätta sig in i en situation man inte har erfarenheter i.

Klicka här för att komma till intervju-delen och här för att komma till psykologen Egils tips.

Gillar

Kommentarer