"Jag älskar ju dig"

En varm junimorgon låg vi där, i min säng, och höll om varandra. Du hade kommit för att träffa mig och jag hade saknat dig. Saknat dina armar runt mig, saknat dina läppar mot mina, saknat din trygghet. Jag överöser dig med kärlek och kysser dig om och om igen. Fan vad jag tycker om dig. Jag säger att jag älskar dig, att du aldrig får lämna mig och du mumlar till svars.

Jag kysser dig, du kysser mig, vi hånglar och tillslut ligger jag på ditt bröst med ena armen om dig och din arm håller ett stadigt tag runt min midja. Min trygghet. Vi ligger så ett tag. Bara håller om varandra och lyssnar till varandras andetag. Det är så fint. Plötsligt slänger slänger du en blick på en teckning du ritat till mig. En kärleksförklaring om att du aldrig kommer lämna mig. Att du älskar mig mer än du älskar dig själv.

Din arm faller ner bakom min rygg och du kollar bort. Pulsen går upp, jag kollar på dig men du kollar fortfarande bort. Vi ligger så en stund och jag försöker lägga din arm runt min midja igen. Du låter den falla ner ännu en gång. Tillslut sätter vi oss upp och du drar dina fingrar längs min arm. Då säger du det. Orden som alltid kommer sitta som ett sår i mitt hjärta. Du förklarade att våra kyssar inte längre betydde något.

Jag blev paralyserad. Stirrade ut i intet och lät tårarna forsa ner för kinderna. Vad menar han egentligen? Det är ju du och jag för alltid. Det står ju där på väggen, klart och tydligt. Du kysser mig, säger förlåt men att det är bäst såhär. Jag får inte fram några ord. Istället står jag där som idiot och gråter ögonen ur mig. Sen gick du, iväg med min trygghet. Iväg med en stor del av mig. Med det lilla jag har kvar och rödsprängda ögon ligger jag på marken och hyperventilerar.

Jag älskar ju dig.

Gillar

Kommentarer