Min kropp är min kropp

Jag hade önskat att detta var ett glatt inlägg om mitt energiska benpass på gymmet tidigare idag, men tyvärr hade det en helt annan vändning.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mitt benpass idag gick så himla bra. Fick bra kontakt i baksidan, glutéerna och hade nästan ingen energi kvar efter två timmar av hårt slit. Kan lätt säga att jag levde på endorfinerna. Gick ut till hållplatsen för att njuta av solen under väntetiden fram till bussen skulle gå. Åt en banan för återhämning och kände lugnet i kroppen. Allt var härligt. Någon minut senare kommer en kille gåendes emot mig. Jag satt på en bänk utanför busskuren och han ställde sig en bit ifrån. I ögonvrån såg jag att han tog på sitt kön. Ett par sekunder efter det började han gestikulera mot mig och ville sitta på min plats. Jag kände inte för att någon grej utav av det och flyttade mig till andra sidan av bänken, fortsatte äta min banan och njöt av vädret. Helt plötsligt satt killen extremt nära mig och en känsla av obehag började krypa genom kroppen, så jag gick fram till en papperskorg, slängde mitt bananskal och ställde mig i busskuren där en kvinna satt. Han följde då efter och börja ta på min rumpa. Jag flyttade mig ännu en gång och då ställde han sig bakom mig, fortsatte ta på min rumpa och började omfamna mig.

Just då hade det anslutit två andra killar till hållplatsen och på något vänster kände jag en enorm trygghet till dem, så jag ställde mig vid dem. Jag tror de fattade min panik när jag fick ögonkontakt med den ena killen. Bussen kom och den ofredande killen gick på. Då spred sig paniken i kroppen. Jag ville bara därifrån. Jag ville låsa in mig hemma och bara mysa ner mig i sängen. Där och då fanns det ingen trygghet alls. Olyckligtvis gick killen av på samma hållplats som mig och då kunde jag inte hålla tårarna inne. Ett par underbara tjejer förstod grejen och jag fick vara med dem till killen försvann.

Jag är väldigt noga med att min kropp är min kropp. Ingen annan får utföra, röra eller ens kommentera den utan mitt tillstånd. Det är inte okej någonstans. Idag försvann lite den tryggheten jag har byggt upp. Obehaget av att någon annan tog sig friheten över MIN kropp tog över och kroppen blev som paralyserad. Inga ord kom fram och trots att jag flyttade på mig förstod inte killen att det var ett tecken på nej. Han valde att ignorera mina signaler och utföra en sorts njutning till sin egen fördel. Att kvinnor var dag ska behöva utsättas för ofredande är långt ifrån okej och att man fortfarande inte försöker bekämpa problemet är sjukt.

Vill också bara klargöra att jag mår bra. Det är okej med mig. Visst är jag fortfarande lite skärrad, men absolut inte rädd eller panikslagen längre. Haft ett långt samtal med mamma och fått ut mig alla känslor via texten ovan och snacket med henne.