Tack för responsen på mitt senaste inlägg. Jag tycker det är så fint hur alla öppnar upp sig och tillsammans klappar varandra på axeln. Det är precis därför jag väljer att öppna upp mig. Det finns alltid någon som känner precis likadant. Ensamheten blir inte lika stark.

Idag tog jag en promenad hem till mina farföräldrar efter mitt pass på gymmet. Vädret var sådär perfekt. Inte så man frös, men absolut inte för varmt. Alldeles lagom och jag trivdes alldeles perfekt i vara en kofta. Med solen lysade i ansiktet påmindes jag om hur bra mitt liv är trots allt. Kanske hade det med solens härliga energier att göra, men jag tror att allting handlar om uppenbarelser och att man måste påminna sig själv om det man har. Jag behövde helt enkelt tid för mig själv. Tid att tänka.

Min helg har mest gått åt till tid för just mig själv. Jag har äntligen fått vara ledig och gjort saker som fått mig att må bra. Umgåtts med familjen och mina kära. Kvalitets tid med dom jag håller varmt om hjärtat. Och äntligen befann jag mig på gymmet igen kände kroppen slita. Svetten rann och för en gångs skull kände jag mig brutalt jävla levande - om man får uttrycka sig så. Det känns som att livet är påväg åt rätt håll igen.

Jag har tänkt väldigt mycket mycket det senaste. På livet. Det komplexa livet. Hur vi ständigt möts av motgångar såväl som framgångar och hur livet lär oss hur vi ska tackla händelserna. Att vi genom livet möter folk som vi tror ska vara en del av oss tills döden skiljer oss åt, men som sedan lämnar en lika fort som det startade.

För ett par dagar sedan hade jag en sådan där dag där ensamheten som krypandes och allting jag gjorde kändes fel. Även fast jag är en ganska känslig person när det kommer till känslor är jag väldigt reseverad när det kommer till att prata om dom. Ofta blir det att allting stannar på insidan - till bägaren rinner över och tårarna strömmar ner för kinderna. I ensamhet taklar man livets baksida. En svidande känsla av att inte räcka till. Att inte vara alla tilllags. Den känslan är inte vacker.

För att trösta mig själv låg jag och högt rabblade upp allting som jag var bra på. Även fast jag visste att det var min egen röst som ekade kändes det skönt att få höra något. Det kanske blir extra speciellt när man är så ärlig mot sig själv. Det är så lätt att glömma bort det här med att berömma sig själv och det man är bra på. Sen gillar jag ju att gråta. Det låter helt sjukt när man lägger upp det så, men det blir nästan som terapi. Tårarna symboliserar känslornas språk. Ett sätt att kommunicera med mitt inre. Mina sorgsna tankar. Dom har vi ju alla.

Idag är det inte ångest jag pratar om utan en ren sorg som vandrar runt inombords. En sorg som inte alltid kan förklaras med ord och som inte alltid behöver ha ens en förklaring. Det är livet att inte alltid känna 100% bra. Perioder kommer när man känner sig bortglömd och ensam, men man får aldrig glömma personerna man faktiskt har. Det är viktigt.

Ha en fin fredag hjärtan.

Det är något speciellt med känslan av att vara ensam. Som att stå skrikandes i ett rum fullt av folk, men ändå inte höras.

Jag har insett att ensamhet aldrig går att komma ifrån. Det går inte att undgå att känna klumpen i magen, när alla umgås med varandra och du sitter hemma. Utan en inbjudan, utan en förfrågan. Klumpen i magen växer sig starkare och alla som en gång känt igen sig vet med facit i hand att det är senare på kvällen, när ensamheten gör sig som starkast, som tårarna kommer. Och dom slutar aldrig.

Fenomenet syns överallt. I filmer ser vi mammor gråtandes i köket, efter att få veta att mannen de trott ha älskat dem mer än självaste livet varit med någon annan. Eller pojken som gråter när lampan släcks som ett godnatt, för att mobbarna i skolan aldrig lämnar honom i fred.

Det slog mig förut hur många gånger jag gråtit i min ensamhet. Ibland bara för att det är skönt att få släppa ut alla känslor som laddat upp i kroppen. Det är sådan jag är som person, men också för jag många gånger känt mig just ensam. Och det hemska är att det är någon annan än jag själv som vet varför kudden är fuktig på morgonen. Alla människor har sina problem och det gör ont i hjärtat när jag tänker på hur många som i detta nu känner sig som ensammast.

Till er vill jag ge en stor varm kram och orden "det kommer bli bra". Det är okej att gråta när hjärtat värker som allra mest. Det är okej att känna sig ensam.