Hej söndag. Vaknade ganska tidigt idag. Ville pilla lite i lägenheten innan min förmiddag fylld med möten. Det är så roligt att komma igång med businessen på riktigt. Jag jobbade ganska intensivt i oktober, men fick ofrivilligt lägga allting på is nu i november. Klarade helt enkelt inte av att bolla allting samtidigt.

Min första kaffekopp ryker bredvid mig och den lär snabbt drickas upp, för lunchen står i ugnen och blir varm. Jag pratade om mörkret igår och att vakna till ett totalt mörker gör det inte enklare att gå upp på morgonen. Ljuset blir liksom aldrig ljuset, förstår ni vad jag menar då?

Och glad första advent förresten. Jag ska springa upp till affären i eftermiddag och överraska sambon med lussebullar. Dagen till ära faller små små snöflingor också, kanske blir det en vit december?

Hej fina ni! Visst är det underbart med en färsk bukett med blommor? Det ska bli mitt nya veckoköp. En färsk bukett med liljor.

Hur mår ni i detta vintermörker? Jag mår väl okej. Mörker är aldrig roligt och speciellt inte i längre perioder. Det är nästan så man glömmer av varje år att mörket kommer - och så står man där och längtar efter solens strålar.

Om en liten stund ska jag och hjärtat göra lasagne till middag. Finns typ inget godare än lasagne som fått stå och dra sig en liten stund. Pastan blir sådär lagom seg och smakerna får dra ihop sig. Alltså längtar!!!!

Helt plötsligt var det slutet av November. Pandemin har gått åt fel riktning, alldeles för många har inte tagit sitt ansvar. Det gör mig arg, men samtidigt kan jag förstå. Det är svårt att förstå vad en sjukdom gör och vad den ställer till med - om man inte sett det själv, med egna ögon.

Förutom mörkret har även jag fallit ner i någon typ av vinterdepression. Inte för att det är något ovanligt den här tiden på året, speciellt inte när världen ser ut som den gör. Det är svårt att hålla rutiner när man uppmanas att stanna hemma. Kompisar får helt plötsligt prioriteras bort och alla äldre släktingar får inte träffa oss yngre - igen.

Det är svårt att förhålla sig till en värld där normalt inte längre är normalt, men som man samtidigt bara måste acceptera. Skulle ljuga om jag sa att jag inte är trött. Trött på den här skiten. Trött på att inte få träffa kompisar, familj och ständigt möta människor som totalt skiter i allt som har med restriktioner att göra.

För det är väl inte fel av mig att känna mig besviken på vänner och bekanta, vars sociala medier bara visar fest och stora folksamlingar? Jag menar - det handlar om så mycket mer än din egen hälsa. Bara för att DU inte blir sjuk, betyder det inte att en annan inte ligger på sin dödsbädd tack vare DIG. Det är hemskt att säga, men det är den bittra sanningen.

Jag har mött Covid på nära håll många gånger. Inom min närhet har tre stycken varit riktigt sjuka, varav en kommer få leva med sjukdomen en lång tid framöver. Att vara nära det är påfrestande och tungt. Man önskar bara gott till sina nära och kära. Den hemska sidan av mig önskar att alla fick uppleva Covid på det sättet jag fått uppleva det, för att förstå allvaret.

Den här texten skulle egentligen inte handla om Covid överhuvudtaget, men jag kan inte låta bli. Provocerad är bara förnamnet, och arg förstås. Så snälla - TA ANSVAR!!!! Om vi har tur är det här över snart. Men att utsätta dig och andra för smitta, för att rädslan av att "ha lite tråkigt" tar över, är bara egoistiskt. Vi delar alla samma frustration.