ATT TA LIVET FÖR GIVET

Jag har väl egentligen aldrig öppnat upp mig kring min skada. Det är ingenting som har fått mig att bryta ihop så mycket som skadan och det är ingenting som har fått mig att undra vad jag ska göra med framtiden som skadan.

Min högsta dröm är att få stå på en scen någonstans i världen och göra det jag älskar. Att dansa. Få publiken att bli emotionellt berörda genom kraftfulla rörelser och magisk musik. Jag vill ingå i ett danskompani som reser världen runt, som dansar på gator och torg, scener och operor. Jobba med världskända koreografer som inspirerar min dansstil. Som utvecklar mig och min stil. Den tanken gör mig exalterad, ger mig gåshud.

När jag tappade kraften i benen på jobbet en lördag för två månader sedan blev jag rädd. Skräcken som spred sig genom kroppen är obeskrivlig. Skulle hela min framtid vara förstörd? Ryggen är en såpass viktig kroppsdel som inte går att leva utan. Jag grät egentligen inte för att det gjorde ont. Jag grät för att tanken av att aldrig kunna dansa igen gjorde kroppen kraftlös. Att aldrig få dansa igen. Den meningen existerar inte i mitt liv.

Det är väldigt lätt att man glömmer uppskatta det man har när man väl har det och det var väl den tanken som slog mig när jag helt plötsligt inte kunna röra på mig såsom min kropp var van att röra sig på. Jag gick runt med konstant ångest. Ångest över att jag tagit livet för givet och ångest över min framtid. När ryggen var som sämst mådde jag väl inte speciellt bra och det var då jag bestämde mig för att ryggen skulle bli bra. Man ger inte upp en dröm bara sådär. Och sen blev ju allting bra - till slut. Efter röntgen svaren kändes allting skit rent ut sagt och den perioden var som jobbigast, men nu är saker helt okej.

Två månader senare känns ryggen helt okej. Det gör ont men inte alls på samma sätt och jag kan träna på som vanligt. En del rehab kommer krävas, men än så länge är allting okej och det är tusen gånger bättre än att det skulle vara dåligt.

Gillar

Kommentarer

JuliaVNMelin