Det är något speciellt med känslan av att vara ensam. Som att stå skrikandes i ett rum fullt av folk, men ändå inte höras.

Jag har insett att ensamhet aldrig går att komma ifrån. Det går inte att undgå att känna klumpen i magen, när alla umgås med varandra och du sitter hemma. Utan en inbjudan, utan en förfrågan. Klumpen i magen växer sig starkare och alla som en gång känt igen sig vet med facit i hand att det är senare på kvällen, när ensamheten gör sig som starkast, som tårarna kommer. Och dom slutar aldrig.

Fenomenet syns överallt. I filmer ser vi mammor gråtandes i köket, efter att få veta att mannen de trott ha älskat dem mer än självaste livet varit med någon annan. Eller pojken som gråter när lampan släcks som ett godnatt, för att mobbarna i skolan aldrig lämnar honom i fred.

Det slog mig förut hur många gånger jag gråtit i min ensamhet. Ibland bara för att det är skönt att få släppa ut alla känslor som laddat upp i kroppen. Det är sådan jag är som person, men också för jag många gånger känt mig just ensam. Och det hemska är att det är någon annan än jag själv som vet varför kudden är fuktig på morgonen. Alla människor har sina problem och det gör ont i hjärtat när jag tänker på hur många som i detta nu känner sig som ensammast.

Till er vill jag ge en stor varm kram och orden "det kommer bli bra". Det är okej att gråta när hjärtat värker som allra mest. Det är okej att känna sig ensam.

Har ni någon gång varit med någon och känt vetskapen av att det snart kommer vara över? Att allting snart kommer vara ett minne som om några år bara kommer vara ett "ja juste". Det är något speciellt med det. Att befinna sig i någons famn och veta att det inte kommer vara föralltid.

Det är med ett förvirrat hjärta som man kramar om varandra och hoppas på en morgondag. Man vet inget säkert och inte minst vet hjärtat vad som kommer hända härnäst. Istället njuter man av varje minut man spenderar med varandra - som om bägaren håller på att rinna över, men ingen vet hur fylld den var från början.

Jag vet precis hur det känns. Det är en svårbeskriven känsla, för jag minns så väl sommarens varma strålar när de träffade våra ansikten och din haka lutade mot mitt huvud. Det här var inte mannen i mitt liv men jag kunde inte låta bli att le när jag tänkte på oss två tillsammans. Vilken jäkla kombo.

Men det var när din haka slutade luta sig mot mitt huvud som jag visste att det här var sista gången och att ett vi inte längre fanns. Nu fanns det inte längre något som höll ihop oss.

Det var en sommarkväll i juli och vi hade varit tillsammans i fyra år. För att fira allting hade du köpte champagne och vi satt vid havet för att fylla kvällen med harmoni. Vågarna skumpade mot klipporna och kvällssolens strålar värmde fortfarande. Det fanns ingenting bättre än kombinationen av omgivningen och oss två.

Det var lite våran grej, att fira alla stunder som gick att fira. Jag kommer ihåg hur du köpte blommor och choklad på våran ettårsdag och hur jag skrek ut hur klyschig du var, samtidigt som våra läppar mötte varandra och hur du förde mig in mot sovrummet. Jag kommer ihåg hur du under vårt andra år tillsammans firade varje ny tillbringad månad tillsammans med ett smycke, för du tyckte att jag var värd hela världen.

Jag kommer ihåg allting så väl och ändå är allt jag vill att minnena ska raderas från mitt minne. Det var en sommarkväll i juli, när kvällssolens strålar värmde och champagneglasen klingade till vågornas vattenbrus som du bestämde dig för att säga förlåt. "Förlåt, jag har legat med någon annan". Det är svårt att veta hur man ska reagera när man får höra svekets ord, så jag bara reste mig upp och gick därifrån. Utan att säga ett ord, samtidigt som tårarna sakta rann ner för kinderna.

Vecka efter vecka gick och vi sade inte ett ord till varandra. Eller rättare sagt - jag sade inget ord till dig. Jag hade stängt av telefonen för att slippa höra den ringa. Allt jag ville var att vara ensam, i min säng med täcket högt över huvudet. Det finns inget i världen som gör så ont som ett krossat hjärta.