Vad en promenad gav mig

Tack för responsen på mitt senaste inlägg. Jag tycker det är så fint hur alla öppnar upp sig och tillsammans klappar varandra på axeln. Det är precis därför jag väljer att öppna upp mig. Det finns alltid någon som känner precis likadant. Ensamheten blir inte lika stark.

Idag tog jag en promenad hem till mina farföräldrar efter mitt pass på gymmet. Vädret var sådär perfekt. Inte så man frös, men absolut inte för varmt. Alldeles lagom och jag trivdes alldeles perfekt i vara en kofta. Med solen lysade i ansiktet påmindes jag om hur bra mitt liv är trots allt. Kanske hade det med solens härliga energier att göra, men jag tror att allting handlar om uppenbarelser och att man måste påminna sig själv om det man har. Jag behövde helt enkelt tid för mig själv. Tid att tänka.

Min helg har mest gått åt till tid för just mig själv. Jag har äntligen fått vara ledig och gjort saker som fått mig att må bra. Umgåtts med familjen och mina kära. Kvalitets tid med dom jag håller varmt om hjärtat. Och äntligen befann jag mig på gymmet igen kände kroppen slita. Svetten rann och för en gångs skull kände jag mig brutalt jävla levande - om man får uttrycka sig så. Det känns som att livet är påväg åt rätt håll igen.

Gillar

Kommentarer